Ett hundra tårar

Klockan är över tolv på natten och jag såg att du loggade ut för en timme sedan. Ligger du vaken ännu? Ligger du och tänker på träffen vi ska ha i morgon?
Den du bett om efter vi inte setts på 6 månader? Har du armen runt henne som du säger att du älskar då du samtidigt tänker på mig, på oss?
Det vi har som ingen kan förklara….

Det som drog oss ihop från ingenstans till ett beroende. Du säger att du kan släppa mig. Enkelt. Du har också gjort det. Två gånger. Och jag står som ett vilset litet barn som inte hör hemma någonstans

Första gången tror jag det tog två veckor… Men sedan tog jag kontakt för en helt annan sak och det fortsatte där vi lämnade det. Sedan bröt du helt igen. För två månader sedan ungefär. Då var jag stark och tänkte låta det rinna ut i sanden och blekna bort till ett smärtsamt minne som för alltid skulle sitta kvar inombords med taggar och vassa skärvor. Efter tre dagar tog du då kontakt igen, Trots att vi var överens. Vi stannar här. Vi stoppar. Vi slutar.
Vårt toxiska beteende för oss mot avgrunden. Jag vet det. Jag ser det.
Men luften jag andas är inte värd att andas om den inte nått dina lungor först. Mina tankar upptas så ofta av dig, min längtan är så stark att jag kan bli fysiskt sjuk.
Jag ser på foton av dig hundra gånger om dagen. Förbannar mig själv lika många gånger. Och jag fäller hundra tårar….